Jag har alltid levt efter hårda ledord som: 
”det som inte dödar härdar” 
”Styrka är att resa sig efter fall”
”Efter regn kommer solsken”

Men är det alltid possitivt att bli härdad? Är det nyttigt att bygga upp en stark mur mot allt som är ett potentiellt hot mot ens inre? Och måste man alltid se någon styrka i saker och ting, man måste ju inte alltid vara stark? Och som Afsselius sjunger, Solen hjälper sällan dom som redan har blitt våta?

Jag låter säkert deppig och som att jag har gett upp. Men ibland vill man bara stanna på stället. Man vill inte gå framåt. Och vem har rätt att säga att det blir bättre? Ibland struntar man i om det blir bättre eller ej. Kan man inte återvända till det som var, så vill man åtminnstonne stanna här och bara vara förevigt nu.

En dag ska alla få veta. En dag ska jag berätta om en tjej. En tjej som hade en glöd som ingen annan. En tjej som kämpade mot den renaste ondskan, en tjej som kämpade tills något ont tog över, tills döden knackade på. Tjejen var en hjälte i sin tid. En dag ska jag föra den vidare, det hon valde att kalla ”Min berättelse”.