För ett par inlägg sen ifrågasatte jag kroppens sett att bearbeta katastrofala besked. Jag funderade över om det inte vore bättre ibland att den tog in allt på en gång, så man slapp befinna sig i ett gränsland mellan två ytterligheter av känslor. Idag kan jag konstatera att om min kropp skulle ta in sådanna besked som en helhet, att den på en millisekund skulle förstå 100% av vad som hänt, utan att på något sätt ifrågasätta det och inte låta kroppen och hjärnan bearbeta del för del och på så sätt hinna hämta andan däremellan, då skulle jag kvävas. Utan tvivel.

Jag är alltså fortfarande imponerad över kroppens överlevnadsinstinkter och dess förmåga att hantera olika saker för att överleva. Hur den kämpar in i det sista och letar efter olika lösningar. Tills den möter sin överman vill säga.  

Allt detta låter kanske bara som svammel. Som en psyksjuk. Men jag är fullt frisk, jag bara tänker.