Ibland förundras jag över kroppens egenskaper. Dess förmåga att hantera katstrofala nyheter. Hur den förbereder sig och bearbetar små delar av tragisk information succesivt för att överleva. Men ibland undrar jag om det inte vore bättre att den tog all information på en gång. Skulle det inte då vara mycket tydligare vad man ska känna? Istället för att slitas i ett gränsland mellan lycka och sorg. Då skulle man kanske åtminnstonne få känna en ytterlighet av dessa känslor, istället för att vara på gränsen till likgiltighet där ingenting glädjer en och där man inte riktigt vågar, orkar, eller vill vara ledsen. Det kanske då också skulle vara mer okej att man pausade sitt liv för ett tag, trots att allt annat snurrar på. Det skulle kanske då vara mer okej att att man faktiskt inte vill eller bryr sig om att den "normala" vardagen ska fungera.

Det var dagens fundering. Nu tror jag att jag ska smörja in mig med lite solkräm så jag inte är kräfta ikväll på avslutningsmiddagen med klassen. Ha en bra dag i solen allihopa!