Jag får ofta höra vänner säga "Sara! Du är alldelles för snäll!". Liknande meningar hör jag ofta även andra människor säga till varandra, om varandra och om sig själva, "jag blir så arg på mig själv, jag är alldelles för snäll" etc. När det gäller mig själv, tänker jag främst tillbaka på två sitationer som inträffat nyligen.


Situation 1:
På Bmb för ett tag sen köpte jag två drinkar. En till mig och en till en kompis. Bartendern tog min beställning, blandade dom och försvann sedan iväg och tog nya beställningar, utan att ta betalt! Medans killen bredvid mig säger irriterat till mig "Varför går du inte bara??", så stog jag kvar och försökte vinka åt bartendern samtidigt som jag vinkade med kortet och pekade på min drink (Min kompis hade redan ryckt till sig sin). Han kom tillbaka efter en ganska lång stund och knappade in min drink i kassan och tog mitt kort. SOM OM INTE DET VORE NOG!? Neeej, då säger jag "Den också" och pekar på min väns drink. Vips så har jag betalat för två drinkar som jag hur lätt som helst kunnat få gratis. Grattis Sara.

Sitation 2:
Jag har länge suktat efter en subway-baguett sedan dom stängde ner här i v-ås. Nu har dom öppnat nytt och jag bestämde mig för att fredags-unna mig min favorit på väg hem från gymmet. Chicken-teryaki, extra kyckling (+10 kr), utan ost och med bara gurka, tomat och vitlöksdressing. Min beställning behandlades av 3 olika personer och ingen hade koll på läget. När jag då kom till kassan slog hon in 49 kr för en chiken-teryaki. Då öppnar min mun sig och ut kommer ljudet: "Jag har extra kyckling också, så du kan lägga på lite mer kronor" och ler.

1) Jag har tagit bort så mkt annat på baguetten så lite extra kyckling kunde dom väl bjuda på!?
2) Varför ens öppna munnen?

Mitt huvud tänker då följande.. I många fall så kan man säkert tänka i efterhand att jag skulle nog varit lite hårdare, eller liknande. Visst, det händer, det är okej. MEN i dom flesta sammanhang som jag hör detta sägas, att man är föööör snäll, är man fullt medveten om att man varit alldelles "för snäll" sekunden efter sitt beteende. Jag tror då att man var precis lika medveten om det vid själva inträffandet. Frågan är då, är man "för snäll" eller är man bara mesig som inte vågar stå upp och sticka ut lite? Vad beror det på i så fall? Kanske vill man ställa sig in hos folk, kankse är man rädd för att folk ska ogilla en. Dålig självkänsla? lågt självförtroende? Eller är det helt enkelt så att man bara är godhjärtad och vill leva inom ramarna för vad som är rätt och fel och göra rätt för sig.

Ni får dra vilken slutsats ni vill och tycka vad ni vill.
Jag har iaf konstaterat att det bor en mes i mig.

Gott var det med Subway iaf.
Dusch nu!