Jag gjorde ett utkasst för ca en vecka sen som jag ville slipa lite mer på innan jag publicerade det. Det handlade mesta dels om att jag var skoltrött och kände att jag ville lägga energin och fokus på annat, sånt som betyder. Jag döpte utkasstet till "Om sanningen ska fram". Visst var det sant det jag skrev, men det var långt ifrån hela sanningen. Hela sanningen håller jag dock för mig själv ett tag till. Men uttryck som "carpe diem" och ta dag för dag har fått en ny innebörd sedan jag påbörjade förra utkasstet. Känslan av maktlöshet har gjrot sig påmind många gånger bara dom senaste dagarna och gränsen mellan dröm och verklighet är så gott som utsuddad. Det mesta runt omkring är bara saker som passerar, inget att reflektera över. Det är inget som betyder.

Jag har många gånger funderat över vad som verkligen betyder något. Dom senaste åren har det blivit mer och mer klart. Idag funderar jag inte längre. Jag vet, jag känner. Det finns inte längre någon mening till ord, dom är överflödiga. Dom kan inte beskriva. Vi tänker ändå samma sak, vi bara vet. Utan ord. Vi delar samma hopp, samma vilja, samma kärlek. Samma kött och samma blod.