Jag har alltid levt efter hårda ledord som: 
”det som inte dödar härdar” 
”Styrka är att resa sig efter fall”
”Efter regn kommer solsken”

Men är det alltid possitivt att bli härdad? Är det nyttigt att bygga upp en stark mur mot allt som är ett potentiellt hot mot ens inre? Och måste man alltid se någon styrka i saker och ting, man måste ju inte alltid vara stark? Och som Afsselius sjunger, Solen hjälper sällan dom som redan har blitt våta?

Jag låter säkert deppig och som att jag har gett upp. Men ibland vill man bara stanna på stället. Man vill inte gå framåt. Och vem har rätt att säga att det blir bättre? Ibland struntar man i om det blir bättre eller ej. Kan man inte återvända till det som var, så vill man åtminnstonne stanna här och bara vara förevigt nu.

En dag ska alla få veta. En dag ska jag berätta om en tjej. En tjej som hade en glöd som ingen annan. En tjej som kämpade mot den renaste ondskan, en tjej som kämpade tills något ont tog över, tills döden knackade på. Tjejen var en hjälte i sin tid. En dag ska jag föra den vidare, det hon valde att kalla ”Min berättelse”.

Det är mycket som händer i mitt liv just nu. Eller för att vara helt korrekt så händer det egentligen ingenting. Allt står stilla här hemma. Men i huvudet är allt kaos. Inte bara i huvudet för den delen heller, utan i hela kroppen. Därav blir det mest bilder här i bloggen. Dom säger mycket mer än vad jag lyckas få ner i text just nu. Ni får stå ut. Ska försöka återkomma till ett liv som är lite mer händelserikt än detta, men det känns långt dit just nu. Så länge får ni nöjja er med det lilla som kommer upp. Jag gör så gott jag kan.


En kort update:
 -  Sliter på jobbet
 -  Saknar väldigt många och mycket.
 -  Har firat Rigge idag som fyller 30!
 -  Henric kommer hem till helgen.

 

Det har blivit lite deprimerande och djupt dom senaste inläggen, men det har ju sin förklaring. Hur som helst så kommer jag här med lite glädjande besked. Får främmande imorrn av två kära vänner från Västerås. Dom gav mig ett litet leende på läpparna när dom sa att dom tar en liten roadtrip imorrnkväll till min hemstad, mina föräldrar och mig.

Jag ska även tillägga om jag inte skrivit det tidigare att min vän Sarah körde mig till Västerås tidigare i veckan så jag kunde städa upp den röran jag lämnade förra veckan och packa med mig lite kläder hem till Avesta. Städade, packade, tjockade i oss choklad i olika former, träffade Elenor och lyssnade på gammla skivor vad var vi gjorde. Har även hunnit kramas med lite fler vänner. Vad dom ställer upp mina solstrålar. Kärlek till alla mina vänner.

Det blev plötsligt väldigt tomt och ensamt när Henric åkte tillbaka till Stockholm igår.

Ibland förundras jag över kroppens egenskaper. Dess förmåga att hantera katstrofala nyheter. Hur den förbereder sig och bearbetar små delar av tragisk information succesivt för att överleva. Men ibland undrar jag om det inte vore bättre att den tog all information på en gång. Skulle det inte då vara mycket tydligare vad man ska känna? Istället för att slitas i ett gränsland mellan lycka och sorg. Då skulle man kanske åtminnstonne få känna en ytterlighet av dessa känslor, istället för att vara på gränsen till likgiltighet där ingenting glädjer en och där man inte riktigt vågar, orkar, eller vill vara ledsen. Det kanske då också skulle vara mer okej att man pausade sitt liv för ett tag, trots att allt annat snurrar på. Det skulle kanske då vara mer okej att att man faktiskt inte vill eller bryr sig om att den "normala" vardagen ska fungera.

Det var dagens fundering. Nu tror jag att jag ska smörja in mig med lite solkräm så jag inte är kräfta ikväll på avslutningsmiddagen med klassen. Ha en bra dag i solen allihopa!